Framtidsplaner

I veckan kom mailet med den stora frågan.
 
"Hej Felcia! Har du funderat på att förlänga?" 
 
Klart jag har. Tusen gånger om. Fram och tillbaka. Som ett moln av ångest som ständigt duggregnar över mig. Jag väger fördelar med nackadelar. Tänker så mycket på hur det kommer vara att åka hem till Sverige. Kommer det ens kännas som hemma längre? 
 
Innan jag åkte trodde jag aldig att det skulle kännas så här mycket. Att E och L skulle betyda allt. Kan inte tänka mig en vardag utan dom även om jag vet att jag måste. Blir så ledsen när jag tänker på att oavsett om jag åker hem när första året är slut eller förlänger några månader så måste jag ju åka hem förr eller senare. Något kommer att dö i mig. 
 
Vet inte vad jag ska göra om jag åker hem. Blir matt i hela kroppen när jag tänker på att plugga, är inte redo än. Den onda rösten i mitt huvud säger att jag börjar bli för gammal. Att jag kan inte vara kvar här ett år till och slösa bort ännu ett år av mitt liv. Måste utbilda mig, skaffa jobb, spara pengar, köpa hus och producera bebisar. 
 
Men jag har ju inte ens fyllt 20. Har så mycket mer att se. Vill bo i andra städer, utforska andra kulturer och träffa nya människor. Funderar på att bo i London i någon månad. Vill även se Tokyo och skulle inte tacka nej till att krama lite koalor i Australien. 
 
Oavsett vad som händer och vad jag bestämmer mig för så tänker jag inte lyssna på rösten. Kanske kommer jag hem till Sverige i sommar och jobbar ett år eller två, sparar ihop lite pengar och sen åker jag ut på nya äventyr. Kanske får jag världens energi och börjar plugga redan nästa höst. Det enda jag vet är att inget kan hindra mig. Jag är ung och jag bestämmer. Jag kan göra precis vad jag vill.
 











Kom ihåg mig?
Au Pair, New York