Jag behöver köpa nya strumpor, det är dags att åka hem

Strumporna jag köpte min första vecka har fått hål i sig. Hur hanterar man det? Är ju livärdd att allt ska vara som det va förut. Att jag ska vara som jag va förut. Jag är ju mycket bättre här.  Är det den här sidan av jorden som gör det med mig eller är det verkligen jag nu? Har så svårt att tänka mig att jag kan vara så här hemma i Sverige. Men jag hoppas att min rädsla kommer hindra mig från att hamna där i sängen. Med smutsiga lakan mot svettiga ben blandat med knäckebrödssmulor. 
 
Strumporna jag köpte min första vecka har fått hål i sig. Har jag varit här så länge nu?  Längtar lite tills jag åker hem. Vill visa för alla vilken härlig person jag blivit. Efter ett år borta så är jag redo att starta mitt liv igen. Det är en märklig upplevelse det här. Aldrig levt så mycket samtidigt som jag haft mitt eget liv på paus större delen av tiden. Mina behov har satts åt sidan. Jag bor i någon annans hem, äter mat från någon annnans kylskåp och mitt enda syfte är att ta hand om någon annans barn. Missta mig inte, jag älskar det. Dem här barnen är det viktigaste för mig och jag ångrar inte att jag åkte. Men jag måste hem och skaffa mitt eget hem, kylskåp och en dag även barn förhoppningsvis.
 
Strumporna jag köpte min första vecka har fått hål i sig. Och det gör så fruktansvärt ont. Vet inte vad jag kommer tillbaka till. Jag lämnade Sverige 2 veckor efter studenten och när jag kommer hem igen står jag fortfarande där och stampar på exakt samma plats fast med ett år i USA i ryggsäcken. Det är ju någonting i alla fall. Är nyfiken på att få reda på vem jag är. Vad kommer jag ens hitta på? Jag har ju varken teatern eller skolan längre. Tror ju att jag har några vänner kvar men man vet ju aldrig. Att blir lite skevt när man är borta så länge. Men jag ska inte bli som förut, det vet jag. Om 40 dagar kommer jag hem till Sverige och då ska jag köpa nya strumpor.
 

2016 är över, hej 2017

Det är 2017 nu. Knäpp, galet och skönt. Så mycket hände 2016 och så mycket kommer hända det här året. 
 
I början av 2016 bodde jag hemma i Tibro och hade planer på att plugga till hösten. Var helt utmattad av skolan och låg mest nerbäddad under ett täcke och åt mackor som gjorde att sängen blev helt smulig. I februari insåg jag att jag kanske ville bli au pair och började fylla i en ansökan utan att egentligen fatta att det kunde leda till något. Mars är lite suddigt och i april hade min klass vår stora slutproduktion. I maj matchade jag med en familj i New York som ville att jag skulle bli deras au pair och jag sa ja. Åkte även till London. I juni var jag så stressad att jag grät varenda dag. Lyckades även ta studenten för att sedan innan juni ens va slut sitta på ett flygplan till New York. Början av juli grät jag också lite, för första gången på länge hade jag tid att tänka och allt bara kom över mig. Augusti bjöd på ett varmt New York och jag hade äntligen hittat så fina vänner!!! September minns jag inget från och i oktober åkte jag till Canada. I november kom pappa och lillasyster på besök och i december åkte jag faktiskt hem till Sverige och hälsade på. 
 
2017 så kommer jag hem igen. Jag har bestämt mig för att komma hem i sommar efter ett år i New York. Kommer försöka jobba så mycket som möjligt och tjäna pengar. Vill köpa bil, flytta hemifrån och resa. Hoppas att i alla fall någon av dessa tre saker går i uppfyllelse. Längtar ihjäl mig till en egen lägenhet men vet inte ens vart jag skulle vilja bo. 
 

Framtidsplaner

I veckan kom mailet med den stora frågan.
 
"Hej Felcia! Har du funderat på att förlänga?" 
 
Klart jag har. Tusen gånger om. Fram och tillbaka. Som ett moln av ångest som ständigt duggregnar över mig. Jag väger fördelar med nackadelar. Tänker så mycket på hur det kommer vara att åka hem till Sverige. Kommer det ens kännas som hemma längre? 
 
Innan jag åkte trodde jag aldig att det skulle kännas så här mycket. Att E och L skulle betyda allt. Kan inte tänka mig en vardag utan dom även om jag vet att jag måste. Blir så ledsen när jag tänker på att oavsett om jag åker hem när första året är slut eller förlänger några månader så måste jag ju åka hem förr eller senare. Något kommer att dö i mig. 
 
Vet inte vad jag ska göra om jag åker hem. Blir matt i hela kroppen när jag tänker på att plugga, är inte redo än. Den onda rösten i mitt huvud säger att jag börjar bli för gammal. Att jag kan inte vara kvar här ett år till och slösa bort ännu ett år av mitt liv. Måste utbilda mig, skaffa jobb, spara pengar, köpa hus och producera bebisar. 
 
Men jag har ju inte ens fyllt 20. Har så mycket mer att se. Vill bo i andra städer, utforska andra kulturer och träffa nya människor. Funderar på att bo i London i någon månad. Vill även se Tokyo och skulle inte tacka nej till att krama lite koalor i Australien. 
 
Oavsett vad som händer och vad jag bestämmer mig för så tänker jag inte lyssna på rösten. Kanske kommer jag hem till Sverige i sommar och jobbar ett år eller två, sparar ihop lite pengar och sen åker jag ut på nya äventyr. Kanske får jag världens energi och börjar plugga redan nästa höst. Det enda jag vet är att inget kan hindra mig. Jag är ung och jag bestämmer. Jag kan göra precis vad jag vill.
 
Au Pair, New York