Jag behöver köpa nya strumpor, det är dags att åka hem
Strumporna jag köpte min första vecka har fått hål i sig. Hur hanterar man det? Är ju livärdd att allt ska vara som det va förut. Att jag ska vara som jag va förut. Jag är ju mycket bättre här. Är det den här sidan av jorden som gör det med mig eller är det verkligen jag nu? Har så svårt att tänka mig att jag kan vara så här hemma i Sverige. Men jag hoppas att min rädsla kommer hindra mig från att hamna där i sängen. Med smutsiga lakan mot svettiga ben blandat med knäckebrödssmulor.
Strumporna jag köpte min första vecka har fått hål i sig. Har jag varit här så länge nu? Längtar lite tills jag åker hem. Vill visa för alla vilken härlig person jag blivit. Efter ett år borta så är jag redo att starta mitt liv igen. Det är en märklig upplevelse det här. Aldrig levt så mycket samtidigt som jag haft mitt eget liv på paus större delen av tiden. Mina behov har satts åt sidan. Jag bor i någon annans hem, äter mat från någon annnans kylskåp och mitt enda syfte är att ta hand om någon annans barn. Missta mig inte, jag älskar det. Dem här barnen är det viktigaste för mig och jag ångrar inte att jag åkte. Men jag måste hem och skaffa mitt eget hem, kylskåp och en dag även barn förhoppningsvis.
Strumporna jag köpte min första vecka har fått hål i sig. Och det gör så fruktansvärt ont. Vet inte vad jag kommer tillbaka till. Jag lämnade Sverige 2 veckor efter studenten och när jag kommer hem igen står jag fortfarande där och stampar på exakt samma plats fast med ett år i USA i ryggsäcken. Det är ju någonting i alla fall. Är nyfiken på att få reda på vem jag är. Vad kommer jag ens hitta på? Jag har ju varken teatern eller skolan längre. Tror ju att jag har några vänner kvar men man vet ju aldrig. Att blir lite skevt när man är borta så länge. Men jag ska inte bli som förut, det vet jag. Om 40 dagar kommer jag hem till Sverige och då ska jag köpa nya strumpor.
2016 är över, hej 2017
Det är 2017 nu. Knäpp, galet och skönt. Så mycket hände 2016 och så mycket kommer hända det här året.
I början av 2016 bodde jag hemma i Tibro och hade planer på att plugga till hösten. Var helt utmattad av skolan och låg mest nerbäddad under ett täcke och åt mackor som gjorde att sängen blev helt smulig. I februari insåg jag att jag kanske ville bli au pair och började fylla i en ansökan utan att egentligen fatta att det kunde leda till något. Mars är lite suddigt och i april hade min klass vår stora slutproduktion. I maj matchade jag med en familj i New York som ville att jag skulle bli deras au pair och jag sa ja. Åkte även till London. I juni var jag så stressad att jag grät varenda dag. Lyckades även ta studenten för att sedan innan juni ens va slut sitta på ett flygplan till New York. Början av juli grät jag också lite, för första gången på länge hade jag tid att tänka och allt bara kom över mig. Augusti bjöd på ett varmt New York och jag hade äntligen hittat så fina vänner!!! September minns jag inget från och i oktober åkte jag till Canada. I november kom pappa och lillasyster på besök och i december åkte jag faktiskt hem till Sverige och hälsade på.
2017 så kommer jag hem igen. Jag har bestämt mig för att komma hem i sommar efter ett år i New York. Kommer försöka jobba så mycket som möjligt och tjäna pengar. Vill köpa bil, flytta hemifrån och resa. Hoppas att i alla fall någon av dessa tre saker går i uppfyllelse. Längtar ihjäl mig till en egen lägenhet men vet inte ens vart jag skulle vilja bo.
Framtidsplaner
I veckan kom mailet med den stora frågan.
"Hej Felcia! Har du funderat på att förlänga?"
Klart jag har. Tusen gånger om. Fram och tillbaka. Som ett moln av ångest som ständigt duggregnar över mig. Jag väger fördelar med nackadelar. Tänker så mycket på hur det kommer vara att åka hem till Sverige. Kommer det ens kännas som hemma längre?
Innan jag åkte trodde jag aldig att det skulle kännas så här mycket. Att E och L skulle betyda allt. Kan inte tänka mig en vardag utan dom även om jag vet att jag måste. Blir så ledsen när jag tänker på att oavsett om jag åker hem när första året är slut eller förlänger några månader så måste jag ju åka hem förr eller senare. Något kommer att dö i mig.
Vet inte vad jag ska göra om jag åker hem. Blir matt i hela kroppen när jag tänker på att plugga, är inte redo än. Den onda rösten i mitt huvud säger att jag börjar bli för gammal. Att jag kan inte vara kvar här ett år till och slösa bort ännu ett år av mitt liv. Måste utbilda mig, skaffa jobb, spara pengar, köpa hus och producera bebisar.
Men jag har ju inte ens fyllt 20. Har så mycket mer att se. Vill bo i andra städer, utforska andra kulturer och träffa nya människor. Funderar på att bo i London i någon månad. Vill även se Tokyo och skulle inte tacka nej till att krama lite koalor i Australien.
Oavsett vad som händer och vad jag bestämmer mig för så tänker jag inte lyssna på rösten. Kanske kommer jag hem till Sverige i sommar och jobbar ett år eller två, sparar ihop lite pengar och sen åker jag ut på nya äventyr. Kanske får jag världens energi och börjar plugga redan nästa höst. Det enda jag vet är att inget kan hindra mig. Jag är ung och jag bestämmer. Jag kan göra precis vad jag vill.
En lördag i Oktober
För fem dagar sen var det lördag och jag hängde i city hela dagen, häng med!
Dagen började med att jag promenerade några meter för att möta upp Evelina vid affären.
Hej Evelina!
Vi satte oss och väntade på tåget...
På tåget dit delade vi hörlurar, ganska gulligt eller hur?
Väl framme i city började vi med en fin promenad i central park. En fråga! När ska hösten komma till New York? Börjar tröttna lite på alla gröna löv nu...
Vi satte oss ned och åt lunch och Evelina fick världens bästa idé!!!
Vi sprang ner i närmaste tunnelbana och kom upp i downtown.
Det regnade och jag blev lite ledsen.
Vi ställde oss i lång kö...
Och sen va vi framme på IKEA!!
Jag åt vegetariska wraps, pommes frites, daimtårta och massor av fläderdryck (obs, det bästa man kan dricka typ).
Vi doftade på doftljus, jag fick lite ont i huvudet.
Hittade en hel avdelning av julsaker.
När vi kom ut hade det blivit kväll och vi blev jagade av en äcklig råtta.
Men det va ändå en väldigt fin dag. Så glad att jag har Evelina här. Vad skulle jag göra utan henne?
9 Månader och en vecka kvar tillsammans med er
Min tremånadersdag närmar sig med stormsteg. Tre månader? 12 minus 3 är 9. 9 månader kvar? Sen hem till Sverige igen? Fattar ingenting. Tiden är konstig och svår att hålla reda på. Aldrig varit så medveten om att tiden går för än jag kom hit. Mina vänner här, kan inte tänka mig en vardag utan dem. Usch. Men jag har 9 månader och 1 vecka kvar så jag har tid. Kan inte vara ledsen för det här än. Jag får vara glad för det året jag får med dem och sen får vi se vad som händer.
Anteckningar till framtida Felicia
Glöm aldrig hur det känns exakt just nu. Du får aldrig gå tillbaka till hur det va förut, hur du va förut. Jag minns hur du glömde bort att gå upp ur sängen på helgen för du såg ingen anledning till att gå upp, såg du en bio på fredag kväll var du tvungen att vila resten av helgen för att orka med skolan på måndag morgon, du valde bort att träffa dina vänner för det tog mer energi än det gav. Hade smutsig disk på rummet i flera veckor och gnällde så fort din snälla mamma bad dig hänga tvätt 1 gång per år. Lova mig det, gå aldrig tillbaka till att vara henne.
Så stor skillnad. Du lagar mat, städar, tvättar, diskar, viker, bäddar, tröstar, matar... och trots allt detta är du fortfarande inte trött. Kom ihåg hur du knappt kan sitta still i Evelinas bil när ni kör hem från bion sent på kvällen för att du är så lycklig, kom ihåg hur viktigt du tycker det är att träffa Klara och Evelina nästan varje dag efter jobbet och hur glad de gör dig, glöm aldrig hur rastlös du blir av att kolla serier på datorn och hur det alltid slutar med att du googlar "10 fun things to do in New York". Ta vara på varje ögonblick. En dag kommer du tvingas ligga i sängen på grund av ålder eller sjukdom och då kommer du ångra varenda liten sekund du spenderat där. Nu har du chansen att upptäcka världen och du är dum om du inte gör det.
En fråga
✉ Helt fantastiskt skrivet!!
Jag har två frågor. Du skrev att du hämtar barnen någonstans vid 12 eller liknande. Vad är det för ställe och varför är de inte hemma? Eftersom du bor med dem.
Sedan undrar jag om du har amerikanskt mobilabonnemang och hur det fungerade med det.
Jag har två frågor. Du skrev att du hämtar barnen någonstans vid 12 eller liknande. Vad är det för ställe och varför är de inte hemma? Eftersom du bor med dem.
Sedan undrar jag om du har amerikanskt mobilabonnemang och hur det fungerade med det.
✎ Hej och tack så otroligt mycket. Mitt schema ser ut som så att mina värdföräldrar alltid har morgonen med barnen. De fixar frukost, klär på dem, packar lunchlådan och nu på sommaren skjutsar de barnen till camp men sen också till skolan när den börjar. Jag jobbar alltså aldrig på förmiddagen vilket är en otrolig lyx som au pair. Kan sova hur länge jag vill och behöver oftast inte stressa pga vi nästan aldrig har en tid att passa. Men treåringen går bara i skolan till kl 12 så då hämtar jag honom och vi äter lunch tillsammans och sen vid 3 går vi tillsammans och hämtar femåringen på hans skola.
Det där med mobilabonnemang är så olika beroende på vilken familj du hamnar hos men jag ska berätta hur det funkar för mig. Jag har min svenska telefon med ett amerikansk simkort, alltså ett amerikanskt telefonnummer och i mitt abonnemang ingår även 5GB surf vilket är väldigt generöst av mina värdföräldrar att betala. Jag betalar alltså inget själv utan det gör mina värdföräldrar, men tror det fungerar så i de flesta familjer. Vissa au pairer har dock en särskild "jobbtelefon" och använder sin svenska endast för att ta bilder och när de har Wi-Fi tillgängligt. Om du ska åka som au pair är det här inget du behöver oroa dig för, din värdfamilj kommer hjälpa dig med allt och fixa det som behövs för just dig och dina behov. Kram på dig!
att få pussa på dem är lyxliv för mig
Allt börjar gå på rutin här borta och jag börjar äntligen lära mig hur allt fungerar och hur allt ska gå till. Stora E dricker chokladmjölk medan lilla L föredrar äppeljuice. Innan man borstar tänderna ska det tas vitaminer, E föredrar de orangea medan L föredrar de röda. Till lunch så kokar jag ägg till E och det är exakt 10 minuter som gäller, då blir de perfekta.
Jag vet hur länge man ska trycka på isknappen för att det inte ska komma is över hela golvet. Hur många sekunder jag ska värma mat i mikron utan att barnen skriker ”IT’S TOO HOT!!!”. Om vi har bråttom någon stans så vet jag att vi måste vara ute i bilen minst 7 minuter innan vi ska åka så att de har tid att ta på sig bilbältet själva. Aldrig sett så arga barn som när jag en gång försökte hjälpa dem.
Men jag har mycket kvar att lära mig, vissa saker kommer jag nog aldrig klura ut som t.ex. hur man berättar att de inte får titta på mer tv utan att få minst en skrikande och gråtande unge oavsett vad jag lockar med istället. Eller hur så pass små barn kan få ett städat rum att bli totalt kaos på bara några minuter. När vi äter ris undrar jag alltid hur mycket ris de egentligen fick i sig eftersom det känns som majoriteten av alla riskorn ligger på golvet…
Livet här borta är otroligt blandat. Ena dagen jobbar jag tio timmar i sträck och när jag inte tror att det inte finns mer riskorn så hittar jag ytterligare en liten hög som någon gömt under en tutande lastbil. Andra dagar ligger jag i en våningsäng med en gigantisk nallebjörn som kudde, med två barn på vardera arm och läser en bok om djur i djungeln. Jag är så glad att jag hamnade just här. Tänk nu är jag här, får pussa och krama på E och L varje dag + att jag kan hänga i New York City prick när jag vill. Häromdagen var jag på Times Square igen, mycket turister och jag vet att New York har så mycket mer att erbjuda men ändå så häftigt. Lyx att få bo här.
Jag åker bergodalbana medan ni äter lingonsylt
Livet här borta är som att åka bergodalbana. Jag fick vänta otroligt länge innan det roliga ens kunde börja och när jag väl satte mig i vagnen och skulle börja åka så ångrade jag mig nästan och ville stiga av. Men jag fortsatte. Efter all denna väntan och alla förbredselser så kunde jag inte bara hoppa av jag visste inte alls vad jag gav mig in på men hade ändå en bra och pirrig känsla blandat med lite förtvivlan såklart.
Det började med en otroligt långsam uppförsbacke. Jag grät hela vägen upp och inombords skrek jag att jag ville vända och åka tillbaka. Jag struntade i hur länge jag hade stått i kö och hur många papper jag hade fyllt i. Jag ville ner på marken igen, ville hem till min trångsynta hemstad och handla mellanmjölk på ica och äta köttbullar med lingonsylt trots att jag aldrig dricker mjölk och aldrig gillat lingonsylt och verkligen inte tycker om kött.
Men jag hade bestämt mig för att fullfölja turen och när vi kom till toppen av backen och jag kunde se ut över hela staden så förstod jag vad jag gjorde här. Jag älskar Sverige och alla fina människor jag har runt omkring mig där hemma men det är svårt att se ibland när man lever mitt i det. Mitt bland brunsås, jantelagen och iskall slask så är det svårt att se allt det fina. Jag behövde den här åkturen för att inse det. Kanske extremt att ta en tur enda till New York i ett helt år men jag vet redan nu att jag kommer komma tillbaka som en mycket lyckligare människa.
Här uppe på toppen kan jag andas frisk luft. Den trötthet som ständigt fanns när jag bodde i Sverige finns inte här, jag har mer energi. Jag vill se saker, lära känna människor och inte bara ligga i sängen. Ibland åker jag ner för backen och det kittlas så mycket i magen att jag inte vet vart jag ska ta vägen, så lycklig för allt jag får se och vara med om här borta. Men ibland går det för fort och jag hinner inte riktigt med. Jag glömmer bort att sätta på tvättmaskinen, diska en pipmugg eller låsa en dörr.
Vagnen gungar ibland otroligt mycket och det känns nästan som jag ska ramla ur vissa stunder. Men jag håller mig kvar. Jag ska hålla mig kvar i ett helt år. Jag kommer åka flera tusen varv och gråta och skratta flera gånger om. När jag stiger av vagnen om drygt 10 månader så kommer jag vara yr, sprallig och skrika "igen, igen, igen!!" och sen kommer jag springa till mamma och berätta om alltihop.
VLOGG: Jag åker "hem" i några timmar
Hej på er!
Mina vloggar har en tendens att bli otroligt förvirrande och oklara men jag tänker att det är liksom lite av min charm. Förvirrad och oklar. Glöm inte att prenumerera om ni inte redan gör det!