Livet här borta är som att åka bergodalbana. Jag fick vänta otroligt länge innan det roliga ens kunde börja och när jag väl satte mig i vagnen och skulle börja åka så ångrade jag mig nästan och ville stiga av. Men jag fortsatte. Efter all denna väntan och alla förbredselser så kunde jag inte bara hoppa av jag visste inte alls vad jag gav mig in på men hade ändå en bra och pirrig känsla blandat med lite förtvivlan såklart. 

 

Det började med en otroligt långsam uppförsbacke. Jag grät hela vägen upp och inombords skrek jag att jag ville vända och åka tillbaka. Jag struntade i hur länge jag hade stått i kö och hur många papper jag hade fyllt i. Jag ville ner på marken igen, ville hem till min trångsynta hemstad och handla mellanmjölk på ica och äta köttbullar med lingonsylt trots att jag aldrig dricker mjölk och aldrig gillat lingonsylt och verkligen inte tycker om kött.

 

Men jag hade bestämt mig för att fullfölja turen och när vi kom till toppen av backen och jag kunde se ut över hela staden så förstod jag vad jag gjorde här. Jag älskar Sverige och alla fina människor jag har runt omkring mig där hemma men det är svårt att se ibland när man lever mitt i det. Mitt bland brunsås, jantelagen och iskall slask så är det svårt att se allt det fina. Jag behövde den här åkturen för att inse det. Kanske extremt att ta en tur enda till New York i ett helt år men jag vet redan nu att jag kommer komma tillbaka som en mycket lyckligare människa. 

 

Här uppe på toppen kan jag andas frisk luft. Den trötthet som ständigt fanns när jag bodde i Sverige finns inte här, jag har mer energi. Jag vill se saker, lära känna människor och inte bara ligga i sängen. Ibland åker jag ner för backen och det kittlas så mycket i magen att jag inte vet vart jag ska ta vägen, så lycklig för allt jag får se och vara med om här borta. Men ibland går det för fort och jag hinner inte riktigt med. Jag glömmer bort att sätta på tvättmaskinen, diska en pipmugg eller låsa en dörr.

 

Vagnen gungar ibland otroligt mycket och det känns nästan som jag ska ramla ur vissa stunder. Men jag håller mig kvar. Jag ska hålla mig kvar i ett helt år. Jag kommer åka flera tusen varv och gråta och skratta flera gånger om. När jag stiger av vagnen om drygt 10 månader så kommer jag vara yr, sprallig och skrika "igen, igen, igen!!" och sen kommer jag springa till mamma och berätta om alltihop.